Nej, jag vill ingenting. Jo, det vill jag väl. Någonstans, längst in. Men just nu är jag mest förvirrad. Vill ingenting, bara stanna upp, känna, finnas till, och låta det här j*vla kaoset släppa och ersättas av någon sorts klarhet.

Jag vet inte vad jag vill till hösten. Jag har inte bestämt vad jag ska göra till hösten, om jag går kvar eller inte. Jag vill inte gå om det känns så här. Och det tar emot något så djvulskt att göra kompletteringarna. Idag fullkomligt knöt det sig i knuten av all förvirring och - I assume - angest.

Det är den dar s'ans boken som hänger över mig som en lös tråd. Men, det finns ingen lust, ork, engagemang att ta tag i det nu. Så är det bara, och jag piskar mig själv för det tror jag en del. Och jag undrar när den ska bli av. För börjar skolan till hösten blir den ju inte av. OM jag känner så här. Så mycket känner jag mig själv.

Börjar jag inte skolan, kan jag antingen resa till en annan plats. Typ Berlin eller Indien. Och vara där. Eller så bor jag i lägenheten (suck) och skriver, vilket känns väldigt ensamt och tragiskt, som att gå tillbaka till en plats, ett stadie jag varit i. Det är den där boken. Om och om igen. Men inte nu. Men inte nu. För jag vill inte, ids inte. Känner mig ensam, och längtar mest efter någon. Och det stämmer inte överens med mottot att man/jag ska ha kul i livet. Jag vet hur det är jag känner när jag slår mig ned med det där arbetet, och det är inte 'kul' jag känner. Ångest mer.

Hur ska jag försörja mig? Om jag inte pluggar.
Bo, pengar, syssla, gemenskap.

Snälla knut, lugna dig lite. Transport. Frihet. Pengar. Boken. Egna pengar. Katthem. Resa. Kursgård. Eventuellt.

Just nu sitter min granne med en grymt het tjej vid sin sida, på sitt rum. "Jag är fett avundsjuk", som M skulle säga. Hur het som helst. Min problematik, min fastlåsta, smått deppiga situation blir tydliggjord för mig. Och nu sitter jag här, och bloggar, mest för mig själv. Har inte outat någon mer publik blogg, och vet inte om jag är sugen/redo än. Det är klart jag är redo, men det är något som hindrar mig. Vad? Egentligen? Jag litar inte riktigt till mig själv, eller. Att jag kan komma att skriva massa privata grejer som jag inte mår bra av att skriva publikt egentligen, dvs. en liten återupprepning från tidigare. Men vafan, jag borde verkligen. Jag är ju fett bra på att skriva (sht, jag påverkas lätt av umgänge), och skulle kunna både roa och upplysa andra (och mig själv antagligen på kuppen) om jag bara vågade ta steget och mös på en blogg. Mer publikt. Vill jag egentligen? Vad skulle jag blogga om? Mer vardagsprylar? Nja. Det handlar ju om min resa till friskhet. Från galenskap? (hjälp, hemska tanke) till frisk, ball och stark. Ball mer humoristiskt sagt.

Förändring måste ske. Dys. på gång imorgon. Fixa framkallning av rullen. Ska jag göra själv eller med Al? Kanske själv, men nej...jag går ner till labbet imorgon och gör ett litet överslag på hur jag skulle klara mig själv, och sen tänker jag över situationen, och kommer antagligen komma fram till att jag hellre gör det med Al. Borde eventuellt också höra av mig till Ingrid väldigt fxxng snart och se till att jag har någon som helst chans för nästa läsår.

Usch. Ångest. Detta mitt liv. Ringde på hundannons idag. Det var väl bra. Friskt vågat, antar jag. Får se. Det var fyra dagar i veckan. Hon lät trevlig, men bestämd. Det är bra.

"Money can't buy me love".

Lyssnar på jackson och myser lite. Försöker mysa. Det har varit en till dag, och jag insåg på slutet av den att kanske jag kunde gjort lite annorlunda val, gjort något annat idag. Men, jag ska inte ångra något. Det är "human nature". Det är lite ovant med de nya högtalarna här, är ovan vid basen. Försöker hitta sätt att ändra den.

Men, dagen som sagt. Jag har tvättat idag, och det var väl bra att det blev gjort. Men, frågan är om det var prioritet. Jag tänkte på p imorse, och på att prata med honom, helt enkelt säga väsentligheter.... "Will you be there" nu med Michael, den är bra. Jag reste mig upp, annat gick inte, och dansade, och var artist för en stund. Nu är det Michael Bublé, långt ifrån tokig han heller. Just wanna come home, oh yes, jag håller med dig Michael.

Imorgon är en ny dag. Let's catch it, seize it, och allt. Just nu svävar jag in in i musikens värld. Nice.

moses backe

Fotade på Mosebacke idag, det gick bra, tror jag, jag har inte sett bilderna än. jag fotade med analog kamera. Jag fotade bland annat ett älskande par, nja de älskade ju inte så ordagrant, men de "made out" där på soffan som var som i en trappa och jag fångade dem på bild, först sköt jag från höften, sen smög jag uppför och de tog dem ovanifrån. kanske märkte de, och njöt lite av att bli fotade eller så struntade de i det. Ett annat par, det kändes som att de var på dejt, ropade "hallå, här är vi", och ville bli fotade, men då surrade kameran - rullen var slut.

Träffade J på bussen in till stan, efter att ha irrat runt lite och funderat över huruvida jag skulle hyra bil eller inte. Det gjorde jag inte. det fanns ett motstånd till det. pengar är ett, och att jag inte har ett skriande behov efter bil heller, "vad ska jag använda den till?" Det var häftigt att jag träffade J på bussen, hon pratade om Berlin och jag tänkte mer på Berlin efter det. På stan senare, när jag klivit av bussen såg jag posters med "Berns gillar Berlin", och jag tänkte oj oj, är detta tecken nu igen. Ska jag dit igen kanske, tolkar jag för mycket som tecken? Tiden får visa (om jag ska till Berlin). Måste ju ha något att göra där, och nu är J hemma igen.

Mose backe, har det något med Moses att göra?
Fick impulsen, ingivelsen att åka hem till Duva efter stan, och gjorde så och åt härlig kycklingmiddag tillsammans med familjen. L bjöd. Och så skrattade vi lite åt allt möjligt, och jag kände mig konstig i huvudet och inombords i allmänhet till och från. Kanske inte är så dumt att åka till Lndn i alla fall. Vi röjde bland böcker, jag hittade en gammal goding, en "alla barnen" bok, med de berömda alla barnen-historierna. L hittade vattenpistol och vi sköt lite grann. Lek.

Imorgon ny dag. Tchyss.

Hej. Jag gillar inte den här stressen. Jag känner mig lite jagad. Är det saker som ska göras, eller vad är det? Ett med livet. Jag vill ju inte göra motstånd till livet, mot livets flod. Livet är ju som en flod. Det började ändå bra i morse. Det var en intressant intervju med en tidnings chefredaktör på radions P3, och de pratade också om att våga, ta risker och så. "Att våga är att tappa fotfästet för en stund, att inte våga är att förlora sig själv." Något sådant sägs Kirkegård ha sagt.

Jag kom lite ur balans när jag fick sällskap i köket, och därmed blev avbruten i lyssnande. Jag kunde ha avvikit, men jag stannade kvar ändå. 'Kan väl vara trevligt, jag behöver vara lite social, och prata med människor', var tanken.

Dysberoendekliniken och t är ett alternativ. Jag kan komma att läsa en bok också, som heter något i stil med Casanovas älskarinna. Kvinna var det visst.

hur ska det gå

Mullingstorp. Jag tror inte på det för min del, just nu, i detta skede. Kanske senare, det är möjligt. Det är för intensivt, för kort period. Jag är rädd för att det kan bli värre, det skulle det antagligen inte bli, men stressigt. Jag gillar inte stresstanken, att det skulle vara någon "quick-fix". För det finns väl/ju inga sådana.

Men jag blir osäker, när jag slår upp en tidning och det står om den kursen. Ser det som ett tecken. "När du mår dåligt, ta saken i egna händer." Visst, det köper jag helt. Och jag mår dåligt, knuten i mig är där. Andas är rådet jag fått, och jag tycker jag gör det en hel del. Kanske gör jag det inte tillräckligt bra eller fullt ut. Inte helt med det fokus och önskan som behövs. Ta ytterligare hjälp nu? Finna lugnet. Ja. Typ. Osäker. "Inte jäkta"-känsla.

Melissa Horn sjunger i "Hur ska det gå"
"Det finns en fara i att aldrig hitta vägen, och det finns nåt vackert med att vandra den ändå. "